Nya Zeeland

Nya Zeeland-trippen blev väldigt lyckad! Kanske för att det var så oplanerat och jag inte hade hunnit få så höga förväntningar. Himla kul i alla fall! Träffade Emma och Andre redan första dagen, firade stort med att gå ut och äta gott på restaurang. Jag pratade dock mer än jag åt. Försökte hitta en bar, men icke. Det gick inte så istället gick vi hem och dagen efter åt vi pannkaksfrukost ute. Skaffade oss en van och sen var äventyren i Christchurch över. Vi körde Andre till flygplatsen och sen borjade vår roadtrip. Min och Emmas. Team Sweden's roadtrip med Svea i spetsen, vanen.

Vi styrde vanen norrut och stannade i Kaikoura. Vi gav oss ut på en lite hajk i det fina vädret i den vackra naturen. Såg sälar och fåglar. Men sen tappade vi nog bort oss. För vi hittade ingen stig, sen trodde vi att vi hittade den, gick upp en bit och sen försvann den. Emmas häftiga superskor tog henne upp för den grusiga branten och jag stod kvar som Bambi på hal is på alla fyra. Emma stod lugnt och skrattade, filmade och tog kort medan jag kämpade för livet och såg mitt liv passera i revy. Men sen hjälpte hon mej och vi skuttade lätt över staketet som man inte fick gå utanför. Den natten sov vi i vanen på stranden. Mysigt.

Fortsatte sen norrut mot Blenheim och då körde jag, första och enda gången, men det gick faktiskt bra om jag får säga det. Snabbt, kanske därför jag bara körde en gång. Men jag var väldigt förvirrad över att köra på fel sida av vägen och Emma skötte det väldigt bra! Jag var ju upptagen med kartläsningen....

Någonstans kom vi nog lite fel för helt plötsligt var vi på en smal krokig väg högt upp i bergen. Emma fick svindel och jag blev åksjuk, men vi hade ju i alla fall fin utsikt. OM det inte hade varit dimmigt! Det var som en vit vägg. Men vi kom igenom dimman, såg lite otrolig utsikt innan vi nådde Picton. Där vi också duschade för första gången, det var underbart! Picton var fint, men vi gav oss ändå ut utanför stan till Queen Charlotte Track. Det var en sån fin dag så vi bestämde oss för att hyra en kajak. Det är inte länge vi hinner paddla innan det börjar regna och på några minuter är vi dyngsura! Efter ett tag ger vi upp och paddlar in mot stranden, när vi nästan är inne börjar solen skina och vi ger oss ut en liten stund till, men sen börjar det regna igen och då ger vi upp, på riktigt. Efter det stoppet blev det en hel del körning. Tills vi nådde Havellock, en liten ministad där vi stannade av en enda anledning, MUSSLOR! Gud vad gott det var! 2 stora grytor, den ena med vitlök, vitt vin & örter och den andra med blue cheese, vitt vin & persilja. och mycket vin till det. När Mussle Pot stängde fortsatte vi till den lokala puben där snittåldern var 50+ och en Elvis-imitatör spelade. Jag blev besviken på att det inte var den riktiga Elvis så vi gick hem till Svea, sov och körde mot Richmond och sen mot Abel Tasman National Park och Farewell Spit som är det nordligaste spetsen på den södra ön. Där åkte vi på guidad tur med en massa pensionärer. Lyssnade på guiden som pratade om stenar, fiskar, sand och fåglar. Låter inte som nåt speciellt, men det var verkligen värt det! och så fick man ju kaka och kaffe.

Nästa stopp blev Marahau där vi sov intill vägen och gick en promenad på tre timmar i nationalparken. Regnet föll och vi körde till en goldmine. Betalade $5 och gick en liten runda. Sen blev det pankaksstenar i Punakaiki. Himla häftigt!

Det blev kallare och kallare och vi närmade oss glaciärerna. Sanna backpackers som vi är så valde vi den billigaste av de två. och nöjde oss med ett dopp i Glacier Hot Pools i Franz Josef. Underbart! Så efter det körde vi mot Fox för att boka en glaciärvandring och det var naturligtvis fullbokat. Vi bokar en helikoptertur med landning och väntar en hel dag. Det blir inställt pga dimma. Så vi kör ut där själva går så långt man får gå utan guide och känner oss ganska nöjda med det. Vi kunde inte stannat längre för då hade vår tidsplan spruckit!

Hann ända fram till Lake Wanaka innan mörkret föll, stannade på en ödslig camping intill sjön utan någon täckning på mobilen. Sov gott och lite för länge. När vi vaknade var det inte många bilar kvar. Satte oss i bilen för att köra, men inget händer. Bilen är död, inget batteri och vi har ingen täckning mitt ute i ingenstans. Jag går runt och frågar ett par gubbar, men ingen tycks veta nåt om bilar mer än att de har fyra hjul och rullar. Sista gubben frågar jag lite ledset och han säger att han kan försöka titta på det. Han konstaterar att batteriet är dött och att vi måste ringa nån. Men sen hämtar han en annan kille och de puttar igång den. Den startar! och vi blir så glada, vi vågar inte stanna på ett tag och därför är alla bilder jag har på Lake Wanaka helt suddiga, eftersom jag tog dem genom vindrutan. Fick nästan bensinstopp och som grädde på moset surnade vår longlife-milk och förstörde allt i vår kylväska. Efter denna omtumlande dag ville jag inte hoppa från en bro, så istället bokade jag tid dagen efter.

Vi köpte finfin frukt och grönsaker och lagade såååå god mat med världens finaste utsikt på en superfin camping. Jag var så nervös redan då. Trots det sov jag gott, men dagen efter gjorde jag allt för att slippa. Men Emma fick mig att göra det! och OJ! Vilken känsla! Vilken kick! Åh! Efter mitt 43m Bungyjump på Kawarau-bron i Queenstown åt jag och Emma en varsin macka och snackade med snubben som fångade upp mig i båten. Sen var det dags för nästa nervositet. Nevis Arc, en gunga med 70m fritt fall i ett 120m långt rep 160m över marken med ett sving på totalt 300m, tillsammans med Emma som är höjdrädd. Videon är så ofantligt rolig! Jag skrattar bara jag tänker på det! Adrenalinkickade och stolta över oss själva satte vi oss i bilen och körde långt och länge, ända till Milford Sound i kolmörker med en sovande kartläsare (jag). När vi vaknade visste vi inte riktigt vart vi befann oss. Vi tog en guidad båttur, drack kaffe och doppade kaka. Milford Sound var väldigt fint trots regnet, eller tack vare regnet skulle jag vilja säga. Bodde på en fin camping och insåg att vi inte hade nån bensin och pumparna där ute hade inte funkat på 5 år, men det kunde ju inte vi veta. (jag tänker inte ens nämna den stora skylten vi måste ha missat!) Vi fick i alla fall reda på att det fanns en nöd-bensinstation. dit körde vi när mätaren var under tom tank. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Körde igenom en enfilig tunnel och hoppades på att den inte skulle stanna. Men vi klarade det och var sa glada.

Körde mot Dunedin och plockade upp en liftare. En tjej med blått hår som gillade stenar, var vegeterian, dödade fiskar, jobbade på båt och hade en possum som husdjur. Hon bjöd oss på kaffe i sitt smutsiga hem. och vi klappade katter och possum.

Körde vidare mot Oamaru och sov på en camping. Sen körde vi ut på landet till Jenny, Jeff, Hanna och Erik. Jenny var svensk och de hade får och kor och världens finaste trädgård. Jag kände mej som en stadsbrud när vi stod och tittade på när fåren klipptes och skickades till slakt. Men det var faktiskt intressant att se. Sen tog Jeff med mej och Emma ut på åkrarna på en fyrhjuling. Himla skoj! Vi fick minsann också köra. Sen blev det middag hemma i huset efter lek med barnen. Plommonpaj till efterrätt och sen badade vi i deras bubbelbad utomhus. Lovely! Dagen efter var vi med och vägde och vallade kor. Spännande! Sen åt vi lunch och tackade Jenny & Jeff för allt. Sen körde vi tillbaka till Christchurch och åkte i fängelse efter att ha lämnat tillbaka bilen. Nä, ni behöver inte oroa er där hemma, det var bara hostelet som hade varit ett gammalt fängelse. Sjukt häftigt och ett av de finaste hostelen jag har varit på hittills. Vi gick till Copenhagen Bakery och drack riktigt kaffe och åt fralla och wienerbröd, för mej i plural. (ooooups) Helt otroligt gott. Vårt Nya Zeeland-äventyr slutar med tvätt, pack och slödag i fängelset innan vi åker tillbaka till kära Australien och skiljs åt.

Men det blir nog reunion snarare än vi kan ana...

L.